Children of blood and bone - Solstenen av Tomi Adeyemi

Triggervarning: mord, folkmord, massdöd, tortyr, blod, mordbrand, slaveri, ärr, förtryck, maktmissbruk, psykologisk misshandel, fysisk misshandel, hjärntvätt


En kort introduktion till boken

När Zéile var liten försvann magin och hennes mamma mördades tillsammans med alla andra maji på order av monarkin, för de hade magi. Sen dess har Zéile och alla andra diviner om hon (de med potential för magi) levt i förtryck, de har öknamnet maskar. 

Flera år senare, efter ett decennium av förtryck, blir Zéile inslängd i ett dödligt äventyr med sin bror och den förrymda prinsessan Amari för att bringa tillbaka magi till landet och störta kungen. Men Amaris bror prins Inan och hela Orïshas arméer försöker stoppa dem i deras uppdrag från gudinnan. Blod, död och sorg följer deras väg, kommer de klara deras uppgift mot alla odds?  Det här är första boken i en tänkt trilogi om Orïshas öde.


Boken finns inläst på Legimus.
Och självklart att låna på biblioteket!






Mina åsikter om boken

Jag tyckte den här boken var väldigt, väldigt! bra. Det tog mig tyvärr lite tid att komma in i boken men det är bara mitt eget fel. Jag är tyvärr helt skolad i västerländsk fantasy och var helt ärligt väldigt förvirrad i början av boken. Det hjälpte nog inte heller att jag lyssnade på den på Legimus och inte fick någon visuell hjälp. Jag var helt enkelt inte van vid hur de uttrycker sig. Gudasystemet och bönerna var också helt nytt för mig. (Ja jag vet hur rasistisk jag låter, jag uppmärksammar det och arbetar på det). Men så fort man vant sig lite vid boken är den sååå bra. Jag hade svårt att lägga den här boken ifrån mig, världsuppbyggnaden är genomtänkt och magisystemet så bra förklarat från första början och lämnar ingen behov till förvirring. Karaktärerna är så väldigt äkta och deras karaktärsutveckling under bokens gång är så organisk. 

Det känns som att Tzain är den ända som inte har utvecklats av de fyra huvudkaraktärerna. Hans mål i början av boken var att skydda sin familj och det är det i slutet av boken också. Han verkligen älskar sin syster men han kan inte förstå valen hon gör och kan ibland vara lite hypokritisk mot henne. Det är tydligen en sak för honom att falla för Amari men att hans syster faller för Amaris bror är tydligen en helt annan sak?

Amaris resa är helt klart längst, från att gå från en rädd flicka till en modig och beskyddande krigare är så tillfredsställande att se. Till skillnad från sin bror har hon ett öppet sinne och är villig att förändras och inse att hon inte har svaren på allt. Sorgen efter hennes vän är genomgående för hennes karaktär och man känner den med henne i genom hela boken. Hon går från att knappt våga röra sig när det händer obehagliga saker, till att ta upp kampen mot "the big bad" i hennes liv och kommer ut triumferande men fortfarande inte fått en för högtravande bild av sig själv. 

Hennes bror Inan är bara så tragisk. Han är en av de "onda" karaktärerna men han har egentligen inte ett ont ben i kroppen. Han försöker bara göra det han tror är det rätta för sitt rike och dess befolkning och få sin pappas godkännande. Inan försöker bara gör det som är rätt, det är inte hans fel att han har blivit indoktrinerad av en galen fader att tro att folkmord är det enda rätta sättet. Men han var så nära, såå nära, att inse att hans far inte är rätt i huvudet men tyvärr. Jag blir ledsen av att bara tänka på honom. Slutstriden gör inte saken bättre. Jag hoppas verkligen att han överlevde.

Zéile, Zéile, Zéile. Den rädda lilla flickan med den största sorgen i hela riket med en ännu större ilska. Amari och Zéile är egentligen inte så olika, de är rädda små tjejer som haft hemska liv. Det bara visar sig på olika sätt. När Amari kröp ihop för hon inte fick något stöd från sina närmaste sträckte Zéile på sig för hon hade en familj som älskade henne även om resten av samhället såg ner på henne. Även om rädslan och sorgen var stor var hennes ilska mer påtaglig och gjorde henne villig att slåss, inte bara för sig själv och sin familj men för hela sitt folk. Igenom hela boken får man höra att Zéile gör misstag och korkade saker. Men jag kan inte se det, visst hon tar beslut som andra kanske inte håller med om men det gör dem till misstag eller dumt. Hon är bara så väldigt känslostyrd, men hon gör det hon tror är det rätta, här kan man dra en appellera till Inan. Men jag blir bara så trött på att höra hur männen i hennes liv, speciellt hennes bror, trackar ner på henne för hon har andra prioriteringar och andra åsikter än vad han har.

Den här boken är nog ännu mer aktuell idag än vad den var när den kom ut. Tomi Adeyemi som bor i USA skrev den här boken som samhällskritik för hur det är  för svarta i USA idag. För det förtrycket mot hela den färgade befolkningen och polisvåldet som sker utan någon konsekvens. I blogginläggets skrivande stund pågår den stora "black life maters" protesten. Även om det är en fantasybok men påhittat land och folk med magi så är förtrycket inte speciellt påhittat. Människor dör. Män, kvinnor och barn dör på grund av övervåld från polisen och ingenting händer. 


Vad tyckte du om boken? Håller du med i vad jag har sagt eller har du någon helt annan åsikt? Tveka inte att skriva i kommentarerna och låt oss veta vad just du tycker!

/Johanna